Genom paradiset på en spikmatta

86373.jpg

 

Genom paradiset på en spikmatta av Jannice Eklöf XXX

Stella är en nybliven mamma som bor i en lägenhet i Alby med lilla sonen Sören och sambon Magnus. Redan på första sidan går Stella på sin första träff med föräldragruppen och det är efter dessa träffar hon börjar känna att hon måste avreagera sig på något sätt, skriva av sig. Så hon startar en anonym blogg med namnet Genom paradiset på en spikmatta och får genast respons från andra mammor. Andra personer vi får möta i boken är Stellas svärmor, mamma och syster med familj. Självklart är mammorna i föräldragruppen med på ett hörn men speciellt en viss Katrina som alltid verkar vara arg på Stella. Romanen innehåller familjehemligheter, konflikter och relationsdramatik. Men framför allt är det en feel good som bitvis är rätt rolig.

Igenkänningsfaktorn är hög i boken. Visst, jag har ingen Katrina som alltid stirrar ut mig och jag tycker faktiskt om min svärmor, men det är hög igenkänning på allt som rör omställningen runt att vara en ny mamma och att vara hemma med en liten människoklump om dagarna. Däremot gillar jag inte vissa uttryck som används flitigt i romanen, som t.ex ”prins” och ”guldklimp” om Sören, efter för många liknande uttryck så blir det väldigt uttjatat. Men det är en läsvärd bok, inget jag kommer komma ihåg och tänka på i efterhand men absolut läsvärd. Rekommenderas till föräldrar, antagligen mammor; om du nyss fått barn och vill läsa feel good med hög igenkänning är det här boken för dig.

 

Recensionsex från Hoi förlag.

100 Hemskaste

9789176459867.jpg

 

100 Hemskaste av Helena Dahlgren (Illustrationer: Marcus Stenberg) XXXXX

Det borde finnas en hashtag som heter #helenadahlgrenmademedoit för alla bokköp, bibliotekslån och filmtittningar som den här boken leder till. 100 Hemskaste är alltså en topp 100-lista med Helenas skräckupplevelser; mest läsupplevelser men även filmer, tv-serier och musik. För mig är det här nya upptäckter blandade med igenkänningar och återfunna kärlekar. Mats Strandberg blurbar ”En ny nördig bästa vän till alla skräckälskare!” och det är verkligen så det är. Förutom att det här är som en enda lång underbar tipslista så får jag som läsare också reda på mer om Helena som person med självbiografiska fragment här och var, jag älskar det.

Jag läser och kommer på hur länge sen det var jag såg filmen Sleepwalkers, hur bra jag också tycker att Buffy-avsnittet Hush är och nickar igenkännande så att jag nästan får nackspärr åt telefonskräck. Okänt nummer? The horror. Den här veckan har jag köpt boken Granne med döden av Alex Marwood, sett om filmen The Craft samt skrivit upp massor (menar verkligen m a s s o r) av nya boktitlar på min att-låna/köpa-lista, allt tack vare 100 Hemskaste. Den där hashtagen borde verkligen finnas.

Jag lever, tror jag

29698077_O_1.jpg

 

Jag lever, tror jag av Christine Lundgren XXXX+

Det här är Christine Lundgrens debutroman, och vilken debut! Artonåriga Kim förlorar sin bästa vän Moa i en bilolycka och det är den händelsen som är utgångspunkten för boken. Man får följa med Kim i hennes sorgearbete, hennes relationer och helt vanliga vardagsproblem som alla tonåringar (och alla som varit tonåringar) kan känna igen sig i.

Boken är uppdelad i dagar, det vill säga antal dagar som gått sedan Moa dog och det ger en dagboksliknande känsla vilket jag gillar. En av karaktärerna runt omkring Kim är Stig; en pensionär som hon träffar om nätterna på kyrkogården. Det är nämligen bara på nätterna Kim kommer iväg till Moas grav och första natten träffar hon Stig som är där för att hälsa på sin fru. Deras relation som växer fram är bland det finaste i hela boken.

 

”Du borde studera vidare”, säger Stig när jag kommer till kyrkogården och berättar om den ljusnande framtid som är vår.

”Du menar att jag pluggat i mer än halva mitt liv och att jag ska fortsätta? Är du säker på att du inte fått en hjärnblödning?”

Stig rycker på axlarna.

”Kanske. Jag tillbringar trots allt mina nätter på en kyrkogård, så nåt fel i huvudet har jag väl.”

Jag önskar att du var min morfar, tänker jag.

 

Jag tycker oftast det är svårt att ge böcker betyg, men det är ändå något jag vill börja med (eller iallafall testa ett tag) och det här är definitivt en fyra, en stark fyra.

Sveket vid sjön

86301.jpg

 

Hallahem – Sveket vid sjön av Susanne Trydal och Daniel Åhlin XXXX

Tilda och Torun är bortbytingar; Tilda är en vittra som bor hos människorna, Torun är en vanlig flicka som bor i staden Hallahem hos vitterfolket. Sveket vid sjön är andra delen i en trilogi. I första delen, Staden under berget, så räddar Tilda och Torun med hjälp från sina vänner staden från människornas förstörelse. I den här delen är det vitterfolket som är hotat av ett uråldrigt sällskap med rötter i kyrkan, en grupp människor som ser vitterfolket som ren ondska och gör allt för att hitta dem.

Jag läste första delen när den kom och älskade den, men andra delen är snäppet bättre. Jag gillar blandningen av vår moderna värld med nordisk mytologi med dess väsen, hur vitterfolkets städer (Hallahem är ju inte den enda staden) är uppbyggda, och jag har verkligen fastnat för karaktärerna. Men det jag kanske tycker om mest är hur många starka kvinnor som tar plats i böckerna, vi har ju dels Tilda och Torun men de omges av kvinnlig kraft i både människornas värld och i Hallahem. En speciell plats i mitt hjärta har Sigrun fått, Toruns mamma. Jag rekommenderar Hallahem-serien till alla mellanstadieungar som vill ha något spännande att läsa, men den funkar minst lika bra för 28-åringar som vill dyka in i vittrornas värld medan bebisen sover.

Ps. Tredje delen kommer ut 2017, längtar.

 

Recensionsex från Hoi förlag.

En mamma blir till

9789175034058.jpg

En mamma blir till: för alla som längtar, väntar och ska föda en bebis av Malin Wollin

Jag har inte alls läst så många gravidböcker som jag trodde jag skulle göra, utan jag har skummat lite i På smällen – från A till Bebis, läst bitar ur Pappalogi (som Leo däremot läst mer i) och nu på slutet börjat titta mer i Att föda: en barnmorskas tankar, råd och erfarenheter och Föda utan rädsla. Men den enda bok jag läst från pärm till pärm är Malin Wollins.

En mamma blir till är indelade i fyra delar; före, under, det svarta kapitlet och efter. Malin berättar personligt om graviditeterna och förlossningarna med hennes fyra barn, men också om missfallen, det svåra som jag tycker alldeles för få tar upp. Som ni kanske gissat så är det den delen som kallas ”det svarta kapitlet”, och det var ingen lätt läsning.. Jag klarade av att läsa det såhär sent i graviditeten (dock inte utan tårar) för att jag ändå känner mig relativt trygg vid det här laget att mitt barn mår bra eftersom jag känner honom hela tiden och att han faktiskt snart ska komma ut, men jag skulle aldrig läst det om jag var i säg vecka 20. Det här varnar Malin också för i början av kapitlet, eftersom hon skriver som det är utan att linda in det. Dessutom är ett av missfallen så sent som i vecka 19 och om jag skulle läst det när jag var i vecka 19 hade jag nog brutit ihop – och det är absolut inte meningen med kapitlet eller stämningen i resten av boken.

Malin skriver roligt, personligt och ärligt om allt som hör graviditet och förlossning till. En mamma blir till är mycket mer än en faktabok som tar upp vad du ska packa i bb-väskan (fast det tar hon också upp) och förlossningens olika faser, utan är mer om hennes egen resa och känslorna på vägen. Mer igenkänning helt enkelt tycker jag. Det här är definitivt en bok som jag tycker om och rekommenderar till alla gravida.

Min brorsa heter Noa

9789150117127

 

Min brorsa heter Noa

Text: Anna-Clara Tidholm

Bild: Joanna Hellgren

8-åriga Saga bor tillsammans med sin mamma och sin 16-åriga bror Noa. Bästa vännen heter Anisa, och en dag kommer tjejerna på Noa när han och hans kompisar sprejar hakkors på en sten, Saga vet inte att det är just hakkors men hon känner igen symbolen från storebroderns rum. Flickorna försöker en dag rita egna hakkors men då blir Noa arg eftersom de ritar fel. Han berättar att han har hakkors eftersom nazisterna hade det. Saga och Anisa som varken vet vad hakkors eller nazister är börjar googla, de hittar information om en gubbe som hette Adolf Hitler och om alla människor som dödades i kriget.

Något som slår mig är hur frånvarande vuxenvärlden är i att förklara och berätta om de här frågorna. Det är en massa hakkors överallt, t.ex på skolan, men istället för att ta upp problemen och prata med barnen om dem så säger bara lärarna att det var nazister som sprejade, utan att gå in på vad nazister ens är. De undviker. I boken finns också en antirasistisk demonstration med som spårar ur när maskerade rasister stormar folkmassan – väldigt likt Kärrtorp 2013. En av de maskerade är Noa, Saga känner igen honom trots att man inte kan se ansiktet.

Min brorsa heter Noa är en berättelse om rasism ur en 8-årings ögon. Den är å ena sidan rätt odramatisk eftersom det är ur ett barns synvinkel, men så fruktansvärd aktuell och angelägen att det är obehagligt att läsa. Vi måste kunna prata med barn om svåra och allvarliga saker, det är inte som om problemen försvinner bara för att vi vuxna stoppar våra huvuden i sanden. Barn tar reda på det mesta ändå vare sig vi vill eller inte. En viktig bok som inte borde missas, läs den med eller för ditt barn och prata om den. Eller varför inte låta barnet läsa för dig?

En saga alla dagar

En saga alla dagar

 

En saga alla dagar

Text: Ulf Nilsson

Bild: Stina Wirsén

En saga alla dagar är precis som det låter, en saga för varje dag i veckan. Det är en blandning av kattungar, cirkushundar, tivolin, spöken och motorcyklar – en högläsningsbok som passar de flesta. Varje kapitel börjar med att barnen Josefine och Jack hamnar i en situation där det ska berättas en saga, vilket gör att det trots är sju helt olika berättelser går en röd tråd genom hela boken.

Boken är Ulf Nilssons och Stina Wirséns första samarbete och jag gillar det, speciellt Wirséns del av arbetet måste jag säga; hennes färgglada blomkollage är som en energikick. Och de dammtusseliknande katterna, så söta! Jag ska absolut läsa den här med min guddotter när hon blir lite äldre, hon är just nu bara nio månader men älskar till min (och sin mammas!) stora glädje böcker och högläsning.

 

Läsex. från Bonnier Carlsen via jobbet.

En Myras liv

En Myras liv

 

En Myras liv

Text: Linn Gottfridsson

Bild: Emma Adbåge

Myran, som egentligen heter Morgan, är en helt vanlig sexåring. Hans bästa vän heter Henny, han har en ny granne som heter Diego och som går i ettan och han har en mamma och pappa som pratar engelska när de bråkar och inte vill att han ska förstå. Och han vill ha en katt, han vill verkligen ha en katt, men det går inte för mamman är allergisk. Myran är ett helt vanligt förskoleklassbarn med helt vanliga problem, vilket gör det så lätt att känna igen sig.

En Myras liv är finurlig, rolig och allvarlig. Jag skrattade högt på många ställen och jag kan tänka mig att den är oerhört tacksam att högläsa då den är underhållande för både den vuxne och barnet. Jag som vuxen la rätt stor fokus på föräldrarnas problem och man förstod från början att det skulle sluta med skilsmässa, men jag tror inte att det är något barnet lägger stor vikt vid – om inte barnet i sig går igenom det Myran går igenom, då kan hen istället hitta stöd och humor i igenkänningen.

Det här är Linn Gottfridssons debut och jag hoppas att det är fler böcker på gång, för det här är riktigt riktigt bra. Jag har länge varit ett fan av Emma Adbåges illustrationer och om Gottfridsson fortsätter med barnböcker ser jag gärna fler samarbeten mellan dem.

Monstret i natten

Monstret i natten

 

Monstret i natten

Text: Mats Strandberg

Bild: Sofia Falkenhem

Jag ställde mig i kö till denna på mitt bibliotek så fort det var möjligt, men när jag sen köpte den i present till sambons systerson kunde jag inte låta bli att läsa innan den gavs bort (nya böcker är så jävla sega att komma till bibblan, iallafall när man längtar efter dem).

Monstret i natten handlar om Frank som på sin nioårsdag blir biten av grannens lilla hund, det är ett harmlöst bett men det förändrar Frank för alltid. Ungefär en vecka efter födelsedagen upptäcker Frank att han förvandlas till något varulvsliknande under nätterna, och att människor är livrädda för honom fastän han bara vill bli klappad på magen. Det handlar alltså om monster och mörker, men framför allt om utanförskap och att inte nödvändigtvis passa in i den mall som andra vill trycka in en i. Både som pojke och som monster känner sig Frank inte ”normal”, och det är en känsla som Strandberg förmedlar så otroligt bra. I slutet av boken hittar dock Frank andra som också är utanför, som också är monster, och han känner som om de vore hans flock. Illustrationerna av Sofia Falkenhem är underbara och perfekta för den här berättelsen. Ibland kan jag känna med speciellt 6-9 böcker att illustratören inte riktigt känner den värme för texten som författaren gör, men här är det verkligen som handen i handsken och det märks hur tight text och bild verkar.

Det här är första delen i en ny serie och jag ser fram emot nästa då jag tycker att Monstret i natten är riktigt stark. När det här inlägget kommer upp är det flera veckor sen boken gavs bort till en nybliven nioåring, men jag hoppas han gillar Frank lika mycket som jag gör.

My heart and other black holes

DSC_0080 (2)

My heart and other black holes av Jasmine Warga

Aysel är en deprimerad sextonårig fysiknörd som vill ta livet av sig. När hon sitter på sitt extrajobb surfar hon alltid in på sidan ”smooth passages”, en hemsida där man bland annat kan hitta självmordspartners ifall man känner att man inte klarar av det själv. Där hittar hon Roman, eller FrozenRobot som han kallar sig, och de bestämmer sig för att ses.

Roman och Aysel har ingenting gemensamt, och de har väldigt olika själ att vilja ta livet av sig. Men de blir kära, och det fattar man ju att de kommer bli. Det är förutsägbart och som uppbyggt för det, speciellt med ”one spark can change everything..” på framsidan, ett citat som jag för övrigt stör mig på så otroligt för att nej, så lätt går det inte att komma ur en depression.

My heart and other black holes är en mörk berättelse, delvis en kärlekshistoria men främst tycker jag att Aysel beskriver oerhört bra hur det kan kännas att vara deprimerad. Hon berättar om något hon kallar för ”the black slug” och alla som varit deprimerade vet exakt vad det är när man läser om det. Det här är ingen upplyftande bok på något sätt, till skillnad från t.ex All the bright places så lämnas jag varken med hopp eller värme, men det är en välskriven bok med ett viktigt ämne. Tyvärr tycker jag boken faller rejält med sista ca 100 sidorna, det är där ”one spark can change everything” kommer in också. Det känns som om författaren vill lösa problemen och skriva slutet alldeles för snabbt, men den är absolut läsvärd. Dock skulle jag vilja sätta en liten triggervarning på den, om man är deprimerad eller som i mitt fall; hormon-ångest-monster, delvis pga graviditeten och dels för att jag är.. ja, jag. Det är inte en bok man ska läsa när man redan befinner sig på botten helt enkelt.