Jag lever, tror jag

29698077_O_1.jpg

 

Jag lever, tror jag av Christine Lundgren XXXX+

Det här är Christine Lundgrens debutroman, och vilken debut! Artonåriga Kim förlorar sin bästa vän Moa i en bilolycka och det är den händelsen som är utgångspunkten för boken. Man får följa med Kim i hennes sorgearbete, hennes relationer och helt vanliga vardagsproblem som alla tonåringar (och alla som varit tonåringar) kan känna igen sig i.

Boken är uppdelad i dagar, det vill säga antal dagar som gått sedan Moa dog och det ger en dagboksliknande känsla vilket jag gillar. En av karaktärerna runt omkring Kim är Stig; en pensionär som hon träffar om nätterna på kyrkogården. Det är nämligen bara på nätterna Kim kommer iväg till Moas grav och första natten träffar hon Stig som är där för att hälsa på sin fru. Deras relation som växer fram är bland det finaste i hela boken.

 

”Du borde studera vidare”, säger Stig när jag kommer till kyrkogården och berättar om den ljusnande framtid som är vår.

”Du menar att jag pluggat i mer än halva mitt liv och att jag ska fortsätta? Är du säker på att du inte fått en hjärnblödning?”

Stig rycker på axlarna.

”Kanske. Jag tillbringar trots allt mina nätter på en kyrkogård, så nåt fel i huvudet har jag väl.”

Jag önskar att du var min morfar, tänker jag.

 

Jag tycker oftast det är svårt att ge böcker betyg, men det är ändå något jag vill börja med (eller iallafall testa ett tag) och det här är definitivt en fyra, en stark fyra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s